Söligt !

Jag är väldigt dålig på att skriva inlägg ser jag   Får väl ta tag i det, kan bli ett inlägg senare ikväll

0 Kommentarer Postat i Okategoriserade

Jisses !!!!

Det är ju nästan ett helt år sen jag skrev något här.

Vad ska man säga om detta då. Tja, det är bara så att det blev ett mer omtumlande år än jag hade räknat med.

 Trodde aldrig att jag skulle falla så djupt i grubblerier som jag gjorde. Jag inbillade mig att allt var avklarat och att det var bara att gå vidare. Det grundläggande var avslutat, inget mer med det. Men det andra med att behålla huset och alla räkningarna som skulle betalas med enbart min lön. Det fick en att inse att man skulle kanske skulle fattat andra beslut i upplösningen. Det blev ett djupt psykiskt fall för min del, som jag inte visade utåt utan bara kämpade på (manlig fåfänga säger en del). Och ärligt talat så har jag bara kommit ikapp tills dags dato. Jag är inte förbi utan jobbar med det bit för bit. Det var inte det här jag kämpade och jobbade för i tjugo år. Samtidigt med allt detta så blev det skifte på jobben. Jag är tillbaks på ruta ett och börjar om. Men jag hyser ingen agg mot nån, utan bara kämpar vidare.

Jag har kommit till insikt om att jag kämpar och gör så gott jag kan. I och med det så har jag kommit till insikt att alla ni andra också kämpar så gott ni kan efter förmåga/kunskap, osv……. eftersom jag är tillfreds med mig själv med min egen prestation så har jag landat med min bild av mitt människovärde och kan även uppskatta andra för var de står. Jag gör vad jag kan, och kan inte andra acceptera det så är det faktiskt deras problem.

Jag är fortfarande påstridig om saker och det kommer jag nog alltid att vara. För om jag inte ser nån logik i ett resonemang så kan jag inte se helheten i slutet, och då fallerar det för mig. Man måste eftersträva helheten i vad man gör, inte bara precis det lilla man själv gör i det hela.  Fatta att när gårdagen är slut, så är det slut. Inte ett skit du kan göra åt den. Men morgondagen har du alla förutsättningar i världen att göra något positivt av.

Förhoppningen är att jag ska vara i fas efter nyår och kan se fram emot 2012 med lite mer positiv tillförsikt.

Vad det gäller skrönan om Sven Bjärkaborre så håller jag faktiskt på att fila på den med jämna mellanrum. Den har växt och blir mycket större och mer inveklad än jag hade föresatt mig. Förhoppningsvis så kommer den att vara väldigt läsvärd och underhållande när jag är klar med den

Ska försöka komma ikapp och updatera oftare nu :/

0 Kommentarer Postat i Okategoriserade

Attans vilket väder vi fått!

Det var ju värst vad det ska blaska och blåsa ute. Får väl försöka komma iväg i god tid imorgon ifall det är halt på vägen.

Apropå halka, det får mig att minnas vintern -87. Det var ju inte lätt precis. Med tanke på min ringa ålder(23) så var det till att födas rakt in i ett bistert klimat. Det är kanske där grunden lades till mitt tysta och försynta sätt. Att börja sitt liv på en höst där tempen bara sjönk dag för dag är ju inte det lättaste. Och då blir folk sittande hemma på kammmaren och är inte sociala precis.

Efter en sån hård start på livet så var det inte lätt att hämta sig. Man försökte ju hävda sig hela tiden men det var inte lätt. Och sen började skolan. Jag blev ju mobbad direkt i och med att jag var så inbunden. Ja det hjälpte ju inte upp det hela att jag var (är)liten/kort och tanigt byggd. Ser dåligt också, hade ett helsicke de få gånger jag fick va med och spela fottboll på skolrasterna. Fick jag tag på bollen så såg jag ju inte åt vilket håll vi spelade och pga. min lilla klena kropp så var det ju tacksamt för hela motståndarlaget att tackla mig till tårarna rann.

Likadant var det när jag skulle cykla. Jag såg ju inte vart vägen gick hän. Det var ju ett äventyr var dag jag skulle cykla till skolan på egen hand.Jag kunde ju hamna precis var som helst. Den värsta fadäsen var när jag kom rent galet. Om jag har rätt för mig så kom jag till Lyngsjö, och med mitt lokalsinne så var jag ju rent LOST. Jag tänkte det var lika bra att chansa, så jag hoppa på bussen som kom körandes.Efter en timme så tänkte jag att nu är jag nog hemma. Men ack vad jag bedrog mig. Jag hade tydligen hamnat i Ystad. Det kom en vänlig man och hjälpte mig att komma på rätt spår hemåt, han hette visst Kurt Wallander och var nån sorts polis. Vad vet jag, men han hade någon sån där id-grej. Förresten jag hade ju inga pengar på mig när jag åkte den där gången, kan jag bli stämd av bussbolaget för det fortfarande tros ? På grund av mitt inbundna,tysta och försynta sätt så skulle jag ju aldrig våga ringa till dem och fråga. Hade de börjat skälla så hade jag ju fått äta nervlugnande dag och natt i tre veckor

Det var ju dettta som jag skulle gå igenom på terapin med psykologen den andra gången, om hon nu inte hade bankat sitt huvud i skrivbordet så många gånger. Förstår inte vad det var med människan, det kan ju knappast kallas för proffesionellt beteende i alla fall. Hon såg ju bra ut, så det var ju synd att hon blev sån. Hon kunde ju fått gå i lite terapi hos mig så kanske hon mått bättre. Men jag hade ju aldrig vågat fråga med tanke på att jag har så stora problem med att närma mig och kontakta människor.

Nä, nu klarar mina nerver inte att skriva mer om min barndom för stunden. Jag får ta några nervlugnande tabletter och en kopp te och gå och lägga mig. Har jag ork så får jag se om jag orkar skriva mer imorgon.

0 Kommentarer Postat i Okategoriserade